Simon Nummela

Oj den här dagen måste jag nog berätta om faktiskt.

Den började bra med julavslutning och så i skolan. Sen när Emma, Madeleine och jag skulle hem till Nora upptäckte vi att vi skulle bli tvunga att vänta på bussen i två timmar. Så då bestämde vi oss för att göra nåt så spontant som att sätta oss på nästa buss som gick mot Nora bara. Eller så var det väl egentligen inte, madde och emma trodde vi skulle hinna ifatt den tidigare bussen.

Jaja, i alla fall satt vi oss på nästa buss som gick bortåt. Och satt och satt, lite oroligt nästan.
Sen när vi kom fram till ett ställe som var nära en busshållsplats gick vi av. Och tog en promenad till nästa station och när vi upptäckte att det inte gick någon buss därifrån gick vi till nästa station. När vi kom fram dit skulle vi få vänta ett bra tag så då bestämde vi oss för att gå ännu längre så vi gick ända till nästa station. Och där sa jag. "Ja nu blir det bra, kan vi ju vänta här". Då kanske det var drygt 50 minuter kvar tills bussen skulle komma. Men Emma och Madde dem ville till nästa station. Så dem sprang ut på motorvägen och började traska längs med den. Och det var ett åtal bilar som tutade åt oss. Så när vi kom fram till en lite mindre väg valde vi att ta den. Så då började vi hamna riktigt ute på vischan. Precis där! Då var jag glad.
Gick vi kanske en halv timme tills vi kom fram till den station där dem faktiskt inte ville gå längre. Så vi stod och väntade, sjöng lite sånger och så, åt lite tårta kanske. Så såg vi en buss komma, vi vinkade in den. Tyvärr var det inte rätt buss men vi kom en bit framåt med den i alla fall så vi tog den. Och åkte ända ända tills nästa station. Och den bussen som vi skulle åka med kom efter bara ett par minuter- dörren öppnar sig till bussen. DEN ÄR SÅ FULL. FINNS INGEN STÅPLATS.          
Den åker iväg.


- FÖRBANNADE JÄVLA SKITFÖRETAG, DRA ÅT HELVETTE!!!!!!                 Så och lite annat skrek jag rätt många gånger innan jag började skrika i telefonen åt lite olika människor från Länstrafiken och Swebus.

Jag var sååååååå förbannad, ingen har nog någonsin sett mig sån. Och blöt om fötterna var jag också.

Så vi stod och stod och stod för att vänta på samtal från någon på de olika bussbolagen.
40 minuter stod vi väl där, mer kanske. Så ringer det precis då, nån man från Swebus som börjar förklara sig och jag bara skriker och gormar åt honom i telefon. Så precis kommer bussen då och jag avlsutar samtalet med- "Vad hette du sa du?!".


Nu i efterhand efter 10 timmar så kan jag väl se det en aning komiskt. Men ni skulle ha varit med. Det går inte att förstå. Mitt ute på landet. Det var kallt. Vissa delar på turen var jag rätt positiv. Men men.


ORKAR NI LÄSA ALLT DET DÄR?!  En stund i mitt liv!

Jag har kommit med i en referensgrupp till Svenska FN Förbundet. Kanske kan vara en bra erfarenhet.


Länstrafiken ska inte glömma mig!